BigGirl

Tisdagkväll den 20 januari. Kände mej lite orolig o fick inte sömn. Hadde haft lite sammandragningar under eftermiddan o kvällen. Runt midnatt började det göra ont. Uff. Ringde till BB o barnmorskan svarade att jag kunde komma in när jag ville. Klockan halv 2 kände jag att jag inte stod ut mera o vi körde mot BB. Det snöade rejält ute så vi körde ca 60 hela vägen. Värkarna kom med jämna mellanrum. Klockan 4 då barnmorskan kollade var jag 3 cm öppen o mannen (som precis som jag själv) var sjuk med en jävla förkylning, skickades hem för att sova några timmar. Lite före 8 kom den första riktit riktit grova värken. Kände hur vattnet gick o ringde på klockan. Barnmorskan hadde bytts till en annan o till min stora glädje o överraskning var det hon som jag sagt att jag så gärna ville ha då det blir min tur. Vi ringde hem o väckte mannen, som satte sej i bilen o kom direkt till BB. Tietiden var jag 5cm öppen o hadde ONT. Testade att ligga i badkaret o mannen duschade min mage med varmt vatten. Klarade av att ligga där en timme innan jag sa att nu gör det skitont o jag vill hem. (dessa ord va bytheway dom grövsta ord jag använde under hela förlossningen) Nästa steg ut var paracervikalblockad. Den första hadde ingen som helst inverkan, men den andra lyckades. Tog ju inte bort värkarna, men det där grymma trycket lättade. Låg på sida i sängen, höll mannen krampaktit i handen o drack saft mellan värkarna. Så slutade pcb'n o funka. Krister frågade barnmorskan om det kanske sku vara dax för epiduralen nu. Hon kollade mej igen o sa att det e lite försent för det. Var 8 cm öppen vid det laget! Fick göra några små krysningar för att öppna dom sista centrarna o så flyttade vi oss ner till förlossningspallen. Jösses så tungt det var! O ja, det gjorde skitont!! Men så hände det som INTE fick hända. Babyns hjärtljud sjönk SNABBT o försvann totalt vid ett par gånger. Jag blev ombedd att pusha hårdare, men mina sammandragningar räckte inte till. Jag orkade inte andas heller (vilket inte va så konstit efter att han legat i feber hela veckoslutet innan) o fick inte ut babyn. Nu blev det lite panik. Läkaren ringdes in o jag hjälptes upp på sängen. Läkaren konstaterade genast att babyn måste ut NU för den fick inget syre. Hon använde en sugpropp o fick ut hela babyn i en enda krystning. Här va det inte ens tal om att mannen skulle klippa nån navelsträng, för dom sprang iväg med babyn genast. Vi visste inte ens om det va pojke eller flicka. Mannen följde efter läkaren för att kolla va som hände. Tackolov va allt som det skulle. En stund senare (medan jag syddes = ajajajaj) kom dom tibax med babyn. En pojke! Vår lilla Simon!! Dom berättade att han hade haft navelsträngen både runt halsen o armen. Rejält intrasslad asså. Men bra mådde han :) Fick honom upp på mitt bröst o han bara låg där o såg på mej med stora ögon. Mannen konstaterade att Simon hadde stora fötter :)